Lite mer om läsåret 2011

Jag har gått igenom alla författare som jag har läst i år och hör och häpna, men när det gäller manliga och kvinnliga så är det faktiskt 50/50. Jag har visserligen läst flera böcker av både Paul Auster och Amos Oz så räknar jag utifrån antalet lästa böcker i förhållande till kön på författare så vinner männen. Vilket var vad jag förväntade mig.

När det gäller den geografiska aspekten så är författarna utspridda på följande vis:

• Sverige - 8 författare
• Storbritannien - 7 författare
• USA - 6 författare
• Italien - 2 författare
• Kanada - 2 författare
• Spanien - 1 författare
• Frankrike - 1 författare
• Israel - 1 författare
• Tyskland - 1 författare
• Peru - 1 författare
• Libyen - 1 författare
• Chile - 1 författare
• Österrike - 1 författare
• Turkiet - 1 författare
• Rumänien - 1 författare
• Danmark - 1 författare

Att Sverige ligger i topp förvånar mig. Jag brukar inte läsa särskilt mycket svenskt, men jag lovade mig själv inför 2011 att lära känna svensk litteratur mer och det har jag gjort. Att Storbritannien och USA ligger på andra och tredje plats är däremot inte ett dugg förvånande. Under 2012 så vill jag verkligen lägga mer krut på Asien, Afrika, Mellan - och Sydamerika och södra Europa. Australien då? Jag har helt glömt Australien. Mer Australien till mig. Ja, det låter ju ganska brett ändå, men det är främst författare från delar av världen som inte får så mycket hallå i Sverige som jag vill fokusera på. Jag har till exempel aldrig läst något av en författare från Julön i Indiska oceanen. Det skulle vara spännande.

Nej, ut i världen mer under 2012. Det är mitt mål.

En manisk och fönsterfluktande herre går mig på nerverna

Jag läser som bekant James Ellroy just nu och även om hans Vit jazz nästintill dansar runt på mina nerver så har hans speciella sätt att skriva fått mig att vilja veta mer om personen bakom pennan. Att boken beskriver Ellroy som en författare som efter ett  liv av drogmissbruk, brott och destruktiva perversioner (som fönsterfluktande) började skriva - maniskt - väcker ju en del vidare funderingar, men jag skulle nog vilja påstå att det förklarar en hel del kring hans sätt att skriva. Intressant må jag säga. Det kommer definitivt ett författarporträtt på honom under 2012.

Prosa & marmelad hos Forum

I torsdags var jag på årets sista Prosa & marmelad som den här gången hölls på Forum bokförlag. Det har hunnit bli ett par träffar under 2011 och varje gång har vi befunnits oss i Bonnierförlagens vackra lokaler på Sveavägen där verksamheten har haft sitt fäste sedan 90 år tillbaka. Jag har insett att det är otorligt lätt att tappa bort sig där. Varje gång då jag tror att jag hittar eller vill säga att här har jag varit förut så visar det sig att jag har helt fel. Jobbar man där så är det säkerligen inte alls avancerat att ta sig runt i lokalerna, precis på samma sätt som att min gymnasieskola inte alls vara avancerad att ta sig runt i när man väl hade gått där ett litet tag även om det verkade himla krångligt när jag ännu bara var en oskyldig nia som gick i högstadieskolan bredvid.

I alla fall. Prosan vi diskuterade under kvällen var Hisham Matars Analys av ett försvinnande som ni kan läsa om här i slutet av januari. Marmeladen, i form av galant mingelmat, som vi inmundigade stod de underbara systrarna Lisa och Monica Eisenman för. När man önskar att mingelmat inte var mingelmat utan portioner för fullvuxna skogshuggare så vet man att det är väldigt gott. Tjejerna var där och berättade om sin nya bok Systrarna Eisenmans mingelmat  som jag varmt kan rekommendera till alla som någonsin har haft någon form av intresse för den typen av mat. Bokens över 300 sidor bjuder på recept från hela världen på allt man kan tänka sig, råd och redskap, planeringstips för en lyckad tillställning och mycket mer. Lindeman's bjöd på rödvin som jag inte smakade eftersom jag inte kan dricka rödvin, men alla som drack verkade tycka om det.

Halvvägs in på kvällen dök Mia Skäringer upp och pratade en del om kommande projekt, men också om den hon är och har varit med Dyngkåt och hur helig som helst samt hennes senaste Avig Maria som utgångspunkt. Jag känner en enorm respekt för henne. Så många, inklusive jag själv,  kan känna igen sig i hennes berättelser. Den styrka hon utstrålar gör mig stark i själen. Fenomenal människa, Mia, det är du!! För er som undrar så är för övrigt Solsidan 3 på väg och Mia har även ett par filmprojekt på G under 2012.

Som vanligt dök många bekanta ansikten upp under kvällen, men även många nya. Det är alltid lika kul och jag åkte återigen hem mycket nöjd och glad och fylld av inspiration! Alla fick även en välfylld goodie bag med sig hem, Lotta har fotat dess innehåll.

25 missade mässor, men ingen skräck

Jag insåg att  jag har väldigt lite koll på alla bokmässor som har varit innan den första jag var på, vilket var fjolårets när Afrika var i fokus. Under årets mässa när temat var tyskspråkig litteratur så funderade jag en hel del på vad jag skulle vilja att man fokuserade lite extra på under kommande bokfrosseridagar.

I år vet jag att jag drogs till många av de seminarier som handlade om skräck och fantasy. Ställ till med en mässa med  temat fantastisk litteratur vetja. Lägg tyngdpunkten på en genre.  Barn- och ungdomslitteratur har redan uppmärksammats och jag är ledsen för att jag missade det, det onekligen hade varit intressant.

Geografiskt sett så finns det flera områden som jag gärna ser som tema. Italien, USA, Mellanöstern, Ryssland, Asien. Ja, jag är nog öppen för det mesta faktiskt när allt kommer omkring. Jag är aldrig emot att vidga mina vyer och litteratur har så otroligt mycket att lära ut om världen.

Kanske fungerar det att sätta någon epok i fokus? Romantiken, ja tack. Att sätta förhållandet mellan film och bok som hedersgäst? Inte mig emot. Mer historisk litteratur skulle jag inte heller säga nej till. Bör debatten kring hög och låg  litteratur få mer plats? Jag känner hur mitt blod kokar redan, en sådan bokmässa hade nog varit jobbig för mig eftersom den diskussionen kan konsten att driva mig till vansinne.    

Utifrån det som har varit så hade jag väldigt gärna närvarat -92, -93, -95, -96 känner jag. Det verkar vara teman som skulle fallit mig fint i smaken och passat den jag är. Jag är dock väldigt glad att jag upplevde Afrikas fyra dagar i rampljuset i alla fall, det var en väldigt omvälvande upplevelse för mig.

Teman genom åren:

1985 Biblioteksmässa
1986 En Nordisk kulturmanifestation
1987 Norge
1988 Finland
1989 Danmark
1990 Island
1991 Norden, Tyskland, Barnboken 400 år, Bibeln 450 år, Deckare 150 år
1992 Gränslös Kultur
1993 FN: Ursprungsbefolkningarnas år
1994 Nordisk litteratur
1995 Yttrandefriheten, Tryckfrihet, Pressfrihet
1996 Mångkultur
1997 Nederländsk och flamländsk litteratur, Folkbildning
1998 Barn- och Ungdomslitteratur, Kulturarvet
1999 Tyskspråkig litteratur, Nya vägar för boken, Galenskap
2000 Nordisk litteratur, Läsrörelsen
2001 Nordisk litteratur, Norge, Arkitekturåret
2002 Finland, Journal02 (Kulturtidskrifter), Lär för livet
2003 Polen, Populärvetenskap
2004 Brittisk litteratur
2005 Litauen
2006 Yttrandefrihet
2007 Estland
2008 Lettland
2009 Spanien
2010 Afrika
2011 Tre länder, ett språk - Tyskland, Österrike, Schweiz
2012 Norden

Mer info hittar ni här.

Knausgårdsyndromet och 99 andra höjdpunkter från bokåret 2011

Jag fick hem ViLäser idag och på framsidan fanns en rubrik som fångade mitt intresse direkt och fick mig att skratta. Samma rubrik som är på det här inlägget. Anledningen till att jag skrattade är just ordet Knausgårdsyndrom. Vilken blogg eller tidning man än läser  nu för tiden så hyllas Karl Oves kamp så syndromet har definitivt varit uppenbart runt om i bokiga Sverige. Själv har jag inte läst ens en av böckerna än. Som det alltid blir när böcker blir tokhypade. Jag backar tills hysterin har lagt sig. Knausgårdsyndromet har inte drabbat mig riktigt än, men jag vet att jag kommer att läsa böckerna innan nästa års bokmässa så jag blir väl säkert drabbad förr eller senare.

Annat roligt från bokåret 2011 enligt ViLäser? Ja, årets bloggare såklart. Calliope Books, Therese,  grattis grattis. Så kul! Välformulerat, välfunnet och vasst om böcker och läsning.

Årets entreprenör? Grattis till Suzanne Fritz och Gunilla Ståhl som startade nätbokhandeln FritzStåhl för ett par år sedan.

Årets vansinne? Att en regeringsutredning anser att förläggaren och inte författaren ska stå ansvarig för innehållet i böcker. Wtf?!! Vad var det för stjärna som kom på den idén??

Mer kommentarer kring året 2011 dyker nog upp under resterande delen av året.

Godnatt på er.

Supertanten av Elin Ek

I september var jag på första bokbloggsträffen kallad Snittar & realiteter hos Bonnier Fakta och då var Elin Eks Supertanten på tapeten. Elin själv var där och pratade om tanter och bjöd på godsaker gjorda på recept från boken. Tantrecept självklart. En alldeles förträffligt härlig kväll bortsett från det faktum att jag hade glömt min nässpray hemma och hade svårt att andas under den sista halvtimmen. Så till den punkt att jag ett tag var övertygad om att jag skulle svimma av på grund av syrebrist till hjärnan. Att andas genom näsan ger helt enkelt inte samma tillfredsställelse som andning genom näsan ger.

I alla fall. För mig har tant aldrig varit ett negativt ord och det har det inte varit för Elin heller. Lika mycket som hon lät sin karaktär "Ta ingen skit"-Grynet  stå upp för tonåringarna står Elin nu upp för tanten. Hela boken är en enda lång hyllning till precis det som jag anser att en tant är och tant är ingen ålder för mig, utan att sätt att vara. Ungefär som fjortis. Du behöver inte vara fjorton för att bete dig som en fjortis. Men vad definierar tanten då? Civilkurage kanske? Hur lekar man tantlekar, både som barn och som vuxen? Hur plockar man bär på allra bästa tantvis? Och när du kommer hem med bären, hur tillagar du de mest tantiga safterna, krämerna och kompotterna? Hur uttrycker sig tanten? Vad gillar hon för kakor och karameller? Vad är tantens bästa huskur? Vad bjuds man på för husmanskost hos tanten? Och hur syr man egentligen en tant? Många frågor blir det, men lyckligtvis så svarar Elin på alla och fler därtill i sin bok. Varvat med exempel på kända tanter genom tiderna, tantquiz (hur tantig är du egentligen?) och den illustrerade serien Supertanten.

Elin har skapat den här boken med kärlek, det är tydligt i varje mening och det var så tydligt när jag hörde henne prata om boken. Boken gör mig nostalgisk och jag  minns min barndoms tantupplevelser med stolthet. Det är en bok om en grupp starka och tuffa kvinnor som har mycket  att lära ut, men som tyvärr inte alls får den plats och respekt i samhället som de förtjänar. I alla fall inte i Sverige. Väldigt synd. Länge leve tanten! Kan knappt vänta tills jag bli en fullfjädrad sådan. Än så länge bär jag bara på små tendenser vad det verkar.

Originaltitel: Supertanten

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: -

Antal sidor: 135 sidor

ISBN: 978-91-7424-150-1

Förlag: Bonnier Fakta

Köp hos: Adlibris eller Bokus eller FritzStåhl

Liebster Blog Award

Maria på Minaboktips.se gladde mig hiskeligt mycket med en Liebster Blog Award när jag sliten och trött kom hem från Jönköping. Det är alltid kul med uppskattning och eftersom jag kände mig som en mycket dålig bloggare efter att ha försummat bloggen så mycket under den senaste tiden så kändes det extra kul. Tack så jättemycket, Maria!!

1. Tacka den som gav awarden till dig och länka till bloggen.

Tack igen, Maria. Besök henne på Minaboktips.se.  

2. Välj ut 5 stycken som du vill ge awarden till. Låt personerna få veta att de har fått awarden genom att skriva en kommentar på deras bloggar.

Det finns så många att välja bland och så många jag vill skicka till, men justnu väljer jag att skicka lite kärlek till följande bloggar: I bokens värld, Feuerzeug, Böcker böcker böcker, Bokmania och Calliope Books. Som ett tack för att ni är goa personer som dessutom bjuder på kul läsning.

3. Kopiera och klistra in awarden på din blogg.

4. Lita på att dina utvalda sprider kärleken vidare till andra bloggare.

5. Sist men inte minst: Ha roligt och stötta varandra!
Med det sagt så skickar jag ut kärlek till alla mina läsare, bloggare eller ej. Ni är guld värda och ni gör mig glad varje dag.

En hyllning till fantasin

Jag förstår ärligt talat inte hur jag någonsin ska kunna titta på Tim Burtons Big Fish utan att gråta floder. Den är så fantastiskt vacker!! En hyllning till fantasin!

Visste ni att Burton även är författare? Det visste inte jag, men nu vet jag. The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories är en mörk och makaber diktsamling om missförstådda barn som söker tillhörighet i en elak värld. Vem kan egentligen göra en sådan diktsamling mer rättvis än just självaste herr Burton? Den går absolut upp på min Måste läsa-lista.

Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco

Inför Umberto Ecos besök i Stockholm den 12 oktober så började jag så smått att läsa hans senaste bok Begravningsplatsen i Prag och blev klar nu tidigare i veckan. Ingen lättsam läsning man ägnar sig åt under en söndagseftermiddag i alla fall, det är ett som är klart. Boken kräver engagemang och uppmärksamhet. Ett knytnäveslag i magen är vad Eco vill ge läsaren. Ja, knytnäveslag vet jag inte, men nog en mediumhård bitchslap i alla fall. Kritiker kallar boken en av Ecos bästa romaner i nivå med Rosens namn. Hade som mål att läsa även den inför Ecos besök, men jag lyckades aldrig vara så ambitiös så alla de 559 bibeltunna sidorna med extremt superminimal pyttetext ligger fortfarande olästa i min bokhylla. Den pocketboken får bli ett senare projekt känner jag.

I alla fall. Begravningsplatsen i Prag utspelar sig under slutet av 1800-talet och handlar om Simone Simonini, en till synes harmlös antikhandlare i Paris som inte riktigt vet vem han ärmed ett inte fullt så harmlöst andra liv där han agerar både spion och förfalskare. De tvivelaktiga uppdrag han ägnar sig åt får konsekvenser som inte bara förändrar många människors öden utan också påverkar historiens gång. Händelserna och större delen av karktärerna som får liv i boken är sådana som en gång varit verkliga. Simonini själv har dock aldrig levt, hans karaktär är ett ihopplock av olika handlingar som en gång utförts av flera olika verkliga personer. 

I berättelsens fokus står hatet gentemot judarna som slutligen leder till Sions vises protokoll. Varje sida dryper av antisemitismens vidrigheter med en släng av konspiration, väl uttänkta lögner och hjärtlösa mord. Allt inbäddat i smutsig och grotesk 1800-talsmiljö. Eftersom jag besökte det judiska museet i Berlin för bara två månader sedan  och blev berörd ända ner i den djupaste delen av mitt hjärta så känns den här handlingen så aktuell för mig. Den historia som är judarnas är dramatisk och fruktansvärd och att inte bli arg emellanåt när man läser Ecos ord känns oerhört svårt även om det är klart och tydligt att han driver med de som gjort hat till ett företag.

Boken är heller ingen semester att läsa som sagt. Berättarperspektiven skiftar, vi hoppar fram och tillbaka i tiden och mycket ska nå fram till läsaren under dessa 547 sidor. Den är en orgie i pålitlig opålitlighet som gör att jag själv undrar hur lurad jag egentligen är där jag går omkring i min lilla värld och tror mig veta både det ena och det andra. Själva ramberättelsen känns allt som oftast oviktig. Vad som känns viktigt är händelserna som tog plats för över hundra år sedan. Många gånger glömmer jag att det finns en berättare och en story som är påhittad mitt i alla verkligheter.

Men.

Gillar man historia och gärna blandar det med litteratur så övervinner man alla eventuella läshinder och man plöjer igenom boken som om det inte fanns någon morgondag. För den är bra. Intressant. Och viktig. Judarnas förflutna behöver uppmärksammas. Kunskap krävs för att undvika att upprepa de misstag som tidigare gjorts. I en perfekt värld är folkmorden utrotade. Och även om världen aldrig kommer att bli perfekt så skadar det ändå inte att försöka jobba mot det. Det må låta naivt, men vilka är vi om vi inte ens försöker?

Originaltitel: Il Cimitero di Praga

Ursprungsland: Italien

Utgivningsår: 2010
Läst på: Svenska
Översättning: Barbro Andersson

Antal sidor: 547 sidor
ISBN: 978-91-7337-324-1 

Förlag: Brombergs förlag

Köp hos: Adlibris eller Bokus

Umberto Eco i Kulturhuset

Kulturfilosof, historiker, litteraturvetare, professor emeritus i semiotik och självklart författare. Ja, det är en del av det som är Umberto Eco. I onsdags, 12 oktober, satt han i samtal med Johanna Koljonen på Kulturhusets scen och jag satt i publiken och lyssnade så mycket jag orkade. Jag hade tänkt komma med en sammanfattning, men eftersom seminariet spelades in och finns att se så tycker jag nästan att ni ska ta 90 minuter ur er vardag och titta själva. Det är väldigt intressant.

Det som fascinerar mig så mycket är hur så mycket ur vår historia är okänt för oss vanliga dödliga. Vi ser bland annat vad som skrivs i tidningar och böcker och vi ser det som presenteras på nyheterna, men ofta vinklas det hit och dit och det cencureras och bearbetas tills det som är fakta inte längre existerar. Efter det kommer nästa fundering. Vad är fakta? Egentligen? Jag tror inte heller att media någonsin har gett oss hela sanningen. Aldrig. Uns av den, kan jag tro på. Men inte hela. Jag har en tendens att alltid ta det mesta jag ser i media med en skopa salt. Oavsett vilken tidning jag läser.

Jag tror jag lämnade seminariet mer förvirrad än någonsin, jag kände mig aningen omskakad. De två vänner jag mötte upp efteråt bad mig berätta vad Eco sa, men jag visste inte alls vad jag skulle säga. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta hans ord. Jag älskar att läsa historiska romaner, men samtidigt är det frustrerande för jag blir sjuk nyfiken på vad som är sant och vad som inte är sant. Säga vad man vill om Dan Browns romaner till exempel, jag har bara läst Da Vinci-koden än så länge, men jag måste erkänna att jag utifrån den har full förståelse för alla som väljer att resa i Robert Langdons fotspår för att ta reda på sanningen bakom alla konspirationer som Brown presenterar för sina stackars läsare. Boken väcker ju nyfikenheten och den väcker skepticismen. Jag läser Begravningsplatsen i Prag just nu och det är väldigt lätt att dras med i den. Eco är otroligt skicklig på att ge liv till en tid jag aldrig upplevt och få mig att känna att den är tillgänglig. Det ska bli väldigt intressant att se hur jag känner efter att jag har läst klart den.      

Jag går förbi Tranströmer nästan varje dag och han får mig alltid att le

Leanders

Idag efter jobbet gick jag till Leanders antikvariat och nosade på alla underbara böcker och passade på att fråga ägarinnan om de hade sålt mycket Tomas Tranströmer idag. Ja, vi hade inte så mycket av honom hos oss, sa hon, men det de hade hade de lagt fram imorse och när jag var där var allt slut. En man var in redan tidigt i förmiddags och handlade en bok för han var säker på att Tranströmer skulle vinna, sa hon. Och rätt hade han minsann.

Resten av tiden jag var där spenderade jag i antikvariatets källare som ni kan se en bråkdel av på bilden. Jag skulle kunna vara instängd där i flera dagar utan att lida det minsta. Det finns så otroligt mycket böcker, i hyllorna från går från golv till tak, i backar, i staplar på golvet, i högar på stolar. Överallt. Ett riktigt paradis. Det enda som hindrar mig från att handla hem en massa just nu är det faktum att min lägenhet snart inte pallar fler böcker. Ja, lägenheten är för liten, det är inte jag som har för många böcker som folk gärna påstår.

I korsningen Köpmangatan / Stora gatan

På vägen hem passerad jag tre av Västerås fyra hyllningar till sin före detta invånare och numera Nobelpristagare.  2008 invigdes stenpoesin vars syfte var att skapa en kontrast till dagens kommersiella hets. Fyra av Tranströmers haikudikter, som alltså är kortare dikter av japansk form, röstades fram av västeråsarna efter att skrivarföreningen Arospennorna valde ut tolv alster som sedan ställdes ut på Västerås stadsbibliotek. Poesin ska skapa små andhål och  luftrum som ger möjlighet till reflektion i vardagen.

Vasagatan 12, utanför gallerian Centra.

Jag är glad att jag för en gångs skull vet i förväg vem årets Nobelpristagare är och ännu mer nöjd är jag över det faktum att jag faktiskt har läst lite av honom också och tycker om det. Det är riktigt kul. Den här stenpoesin passerar jag dessutom nästan varje dag och när jag ser hans ord som består trots väder och vind så ler jag inombords och blir varm i hjärtat. Jag berörs. Och det är en skön kontrast till den moderna vardagen.

Jag minns när det var nytt, första gången jag såg vad det var. Jag tackade alla gudar jag kunde komma på för att någon där ute uppmärksammade ett djup i ett samhälle vars ytlighet jag allt som oftast vill kräkas av.

I korsningen Vasagatan / Smedjegatan

Återigen. Stor GRATTIS till Tomas Tranströmer för årets Nobelpris i litteratur. Det var väl kanske inte en dag för tidigt kan jag tycka.

Lyran bjuder för övrigt på en mindre samling av Tranströmers dikter så har ni inte läst något av honom råder jag er att snoka runt lite hos henne. Romanska bågar är en av mina favoriter och den hittar ni där.

Grattis, Tomas Tranströmer (och som västeråsare är jag stolt som få)!!!

Så stolt jag blev nu då!

Som svensk!

Som västeråsare!

GRATTIS till Nobelpriset, Tomas Tranströmer!!!!!

Idag lär min hemstad skina som den stoltaste av solar då pristagaren ifråga bott här mellan 1965 och 2000 och staden är smyckad med hans egna stenpoesi!

Releasemingel för Smaragdernas bok av John Stephens

Igår var jag och releaseminglade lite på Teater Brunnsgatan tillsammans med ett gäng andra bokbloggare och annat kul folk. John Stephens, bland annat känd som producent och manusförfattare för Gossip Girl, Gilmore Girls och The OC, har nyligen debuterat med sin ungdomsfantasybok Smaragdernas bok och Linda Skugge och hennes kompani bjöd på en härlig kväll i temat grönt.

Stephens själv var med oss via Skype där han samtalade med Semics marknadschef Alexandra Torstendahl om boken och inspirationen bakom den och de andra två delarna. Smaragdernas bok är nämligen bok nummer ett i en trilogi som heter Trolldomens tre skrifter. Del två kommer ut nästa år vid den här tiden. Tre lyckliga vinnare från Barnens bokklubb fick också chansen att ställa sina frågor till författaren som glatt gav svar på alla deras funderingar. Vilken charmig person han verkar vara, lite busigpojkefullifan-charmig ungefär.

Avslutningsvis steg Dramatenskådisen Ellen Jelinek upp på scenen och läste det första kapitlet ur boken för oss. Nu är jag onekligen nyfiken på resten och därför är det tur att boken fick följa med mig hem igår så att jag kan läsa den.

Pst, Torstendahl nämnde för Stephens att man gärna vill ha hit honom till nästa års bokmässa så med lite tur kanske han kommer.

Alexandra Torstendahl pratar med John.

Hej, John.

Lycklig vinnare från Barnens bokklubb.

Ellen läser högt.

Ett gäng ex av den aktuella boken.

Även David Thunander har tagit bilder från kvällen och dem kan ni se här. Hon som står till vänster i svart klänning på bild nummer 28 är jag. Hon bredvid mig i lilablårosa sjal är min kära vän Maria.

Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulesca

Ioana Pârvulescas Livet börjar på fredag är inte en hyllning till den alltid så välkomna helgen, som titeln kanske kan ge sken av. Nej, handlingen tar sin start när läkardottern Iulia Margulis börjar skriva dagbok och under de sista tretton dagarna i 1897 års Bukarest får vi bland annat lära känna springpojken Nicu, doktorsfamiljen Margulis, polisen Costache Boerescu, rikemanssonen Alexandru och Dan Cretu, den ovanlige främlingen som vaknade till liv i snön i skogen utan något som helst minne av sitt förflutna. Som om jag vore på en resa  tillsammans med det förflutnas spöke tas jag mellan olika berättare som väver ihop allt till en enda saga och på nyårsaftonen får jag vara med när dessa berättare samlas för att hälsa framtiden välkommen.

Vad som är så bra med boken är att den kan läsas på många olika vis och bär drag från många olika genrer. I förordet nämns exempel som historisk roman, detektivroman eller en fantastisk roman om tidesresor, men man nämner också att boken huvudsakligen inte bör genrebestämmas. Jag håller med. Den är en blandning av så otroligt mycket att det känns löjligt att ens försöka, att det är bäst att bara gilla läget och låta sig svepas med och med det placera boken i den kontext som känns passande för en själv. I början av läsandet störde jag mig på de små detaljerna som känns totalt oviktiga för berättelsen som helhet, men med tiden kände jag att de hörde hemma i texten. I ens vardag händer mycket och ingen dag passerar utan att små oviktiga saker sker. Saker som försvinner lika snabbt som de dyker upp. Ska jag iaktta en vardag så ska jag göra det helt och fullt.

I Rumänien under den här tiden hände också väldigt mycket i samhället och med det nya kom också funderingar om framtiden och det förflutna. Så här var det inte förr. Kommer det här att ske i framtiden? Vad betyder det här? som läsare flyger fram och tillbaka i tiden med dessa funderingar och då och då känner jag mig lite förvirrad, men jag blir engagerad. När de funderar över om människan någonsin kommer att sätta sina fötter på månen vill jag ge dem årtalet för när det sker. Jag vill viska Iulia i örat när hon är som mest frustrerad att den där förbaskade korsetten så får kvinna efter kvinna att lida inte kommer att leva kvar i framtiden. Jag vill berätta för dem om telefonens utveckling. Jag vill bekräfta att Eiffeltornet är Paris och Paris är Eiffeltornet. Den mystiske Dan Cretu är dessutom, utan att göra särskilt mycket alls egentligen, ett stort förvirringsmoment genom hela boken. Han förvirrar inte bara sin omgivning och sig själv utan även mig som läsare. Men det är som jag skrev innan: det är bara att gilla läget. För det är lite så boken ska vara. Och jag gillar det.

Originaltitel: Viata incepe vineri

Ursprungsland: Rumänien

Utgivningsår: 2009

Läst på: Svenska
Översättning: Jeana Jarlsbo
Antal sidor: 284 sidor

Förlag: 2244

ISBN: 978-91-86729-00-4

Köp på: Adlibris eller Bokus

Bokmässan - dag 1

Jaha, så var bokmässans först dag härmed avklarad för min del. Kom ner vid elva och gick mest runt och andades in atmosfären och myste runt bland alla montrar. Ganska snart förstod jag att jag måste behärska mig i mitt bokhandlande. Åtminstone till slutet av dagen. Inte kul att släpa på massor av böcker i flera flera timmar. 

Vid tolv hamnade jag till sist på mitt första seminarium. Vardagens magi hette det och Maud Mangold, Mårten Melin och Ingelin Angerborn pratade om den magiska realismen i deras böcker som främst riktar sig till barn i åldersgruppen 9-12 år. Det var oerhört intressant att lyssna till författarnas tankar i det här ämnet eftersom jag själv anser att det finns mer magi i vår vardag än vad större delen av den vuxna befolkningen någonsin skulle anse. Även Angerborn nämnde att mycket av hennes inspiration också kommer från det magiska i vår vardag. Det pratades en hel del om hur vuxna gärna lägger in symboler i många magiskt realistiska böcker och väljer att övertolka, men kanske är det så att Bosse faktiskt resten till Landet i fjärran, han dog inte, inte heller dagdrömde han. Ett barn har lättare att ta texten för vad den är, även om deras logiska tänkande gör att man som författare måste tänka lite extra för att inte bli ifrågasatt där istället. 

Efter lite lallande runt bland montrar så var jag på plats för seminarium igen vid två, Bra och dåliga böcker, och då skulle det diskuteras litteraturkritik. Nej, där blev jag mest irriterad. Som bokbloggare och del av en stor grupp som många läsare vänder sig till så kan man ju tycka att de åtminstone borde ha sagt åtminstone ett ord om den typen av media. Men icke. Och för att citera: Vem har skrivit? Ska jag bry mig om det här? Vad är det att säga? Förtjänar inte en bok intresse om inte "rätt" person har skrivit recensionen? Och skapas inte en mer nyanserad bild om många olika personer skriver om boken? Borde vi inte komplettera varandra istället för att se ner på varandra? Det kan jag tycka, men vad vet jag? Jag är ju bara en bokbloggare. 

Fick även lyxen att träffa lite fler bokbloggare idag också. Vi har ett eget rum under mässan där vi kan sitta och skriva och umgås och där träffade jag bland annat en Pockethexa, Calliope, Enligt O och Lyran utöver En bokcirkel för alla, Breakfast Book Club och Bokmania (se länkar till höger på bloggen, orkar inte klistra in alla just nu). Vid halv fyra gick jag ner på golvet igen och hamnade av en ren lyckträff mitt emot Don Rosa som signerade Kalle Anka-böcker. Disney-fantast som jag är så blev jag självklart exalterad och fick mig en bok undertecknad. Sedan vidare till Akademibokhandelns Unga Scen, Barnens torg där jag lyssnade på när Lina Forss pratade om sin bok Kär i kärleken. Passade på att heja lite snabbt på henne och rusade vidare till det tredje seminariet för dagen. Sigrid Combüchen och Ioana Pârvulesca pratade om tidsperspektivet i sina respektive böcker, Två resenärer i tiden. Vid seminariets slut var jag ganska trött också så därför tyckte jag att det var en lysande idé att även gå på seminarium vid fem där det diskuterades blyga flickor i dagens barn- och ungdomsböcker, Pippi och Lisbeth Salander - men vad hände med den blyga flickan?. Ann Caroline Håkans, Maja Hjertzell och Emma Adbåge pratade blyghet utifrån egna erfarenheter och menar att dagens vuxna måste lära sig att lyssna mer på de tystare barnen istället för att direkt stämpla dem som blyga. Kanske väljer de att inte prata hellre än att de inte törs prata?

Kvart i sex var det dags för lunch. Ja, för det glömmer jag bort att jag bör äta när jag är helt uppe i mässan. Just ja, köpte David Nicholls En dag i Excess-form också. Får se vad jag tycker om att läsa på det sättet. Boken är i alla fall liten och söt och behändig. 

Nu är jag helt slut, så nu ska jag dricka ett glas vin med kusin och hennes karl och sedan är det dags för mig att slockna. Imorgon är en stor dag. Mario Vargas Llosa, Jonathan Franzen, Nina Hagen. Ja, bara ett litet urval av morgondagens litteraturfrosseri. 

Fick för övrigt veta att jag missade Lennart Hellsing idag också. Det gjorde mig lite missnöjd.

Klappa händer små av Dan Rhodes

I en liten tysk småstad ligger ett anspråkslöst museum vars syfte är att återuppliva livsgnistan hos dem som förlorat den. Det är ett anti-självmordsmuseum. Inte helt planerat är det faktum att människor istället använder utställningarna som inspiration och smyger sig fram ur skuggorna efter stängning för att möta sina öden. Den enes död är den andres bröd. En gammal man med grå fingrar äter spindlar och en läkare bär på en hemlighet så vidrig att den får hans hund Hans att kräkas. Vid solnedgången i en annan del av världen lyssnar ortsborna till en sorgsen bagares valthornsmusik samtidigt som det vackraste paret någonsin skådats försvinner in i varandras armar och förförs av kyssar så perfekta att självaste Romeo och Julia skulle överväga äktenskapsrådgivning.

Jag har sagt det förut och det känns ju ganska passande att säga det igen nu: Klappa händer små får mig att klappa mina händer små! Bröderna Grimm möter Tim Burton, säger baksidan. Med tre av mina absolut favoriter som jämförelse så borde det vara otroligt svårt att misslyckas. Dan Rhodes kan dock sova lungt för hans Klappa händer små är så hårresande fenomenal att jag inte riktigt ville att den skulle ta slut. De båda parallellberättelserna är så skickligt skrivna att jag fastnar i dess nu utan att ens fundera på hur de kanske slutar. Oftast så är spekulationer i princip oundvikliga för min del, men nu hade jag inget intresse av det utan ville mest bara fängslas av det jag läste just då. Karaktärerna är dessutom riktigt bisarra, makabra och hysteriskt roliga. Finns nog ingen av dem som inte får mig att dra på mungiporna.

Många av de ämnen som Rhodes leker med är tabulagda i vårt samhälle, men han beskriver dem på ett vis som gör att de känns vardagliga och nästan helt normala. Den nattsvarta komedin i hans beskrivningar får mig att skratta rätt ut samtidigt som den får mig att fundera på om jag kanske borde ifrågasätta mina medmänniskor, de som ser så normala ut. Ingen kan någonsin veta vad som gömmer sig under ytan. Hur många gånger har inte grannarna till bestaliska mördare och sinnesjuka barnarövare chockat beskrivit för random blaska hur normala och trevliga dessa brottslingar verkade vara? Hur är det med min granne på hörnet? Och jag har förvånadsvärt få spindlar hos mig, äter någon upp dem kanske? Nej, skämt åsido, Rhodes groteska men fantastiska värld är en sådan jag gärna återkommer till. På samma sätt som jag gärna beblandar mig med Burton och bröderna Grimm om och om igen.

Björn Öberg ska också ha en eloge för det klockrena omslaget och de få illustrationer som boken har att erbjuda. Främst omslaget får mig att klappa händer små.

Originaltitel: Little Hands Clapping

Ursprungsland: Storbritannien

Utgivningsår: 2010
Läst på: Svenska
Översättning: Helen Ljungmark
Antal sidor: 224 sidor
ISBN: 978-91-978-7873-9
Förlag: Basil 

Grand mal av Linda Boström Knausgård

Grand mal är Linda Boström Knausgårds första prosabok, en novellsamling med tjugo korta berättelser:

Önskan

Vitbjörn Kung Valemon

Våreld

I oljerockarnas land

Antonias drömmar

Osett landskap

Öde

Buenos Aires

Under tiden

Berättelsen om fågeln

Min bror

Universum

Babyalarmet

Kaprun

I den andra byn

Den som väntar

Skogis

Politiken

Grand mal

Den du fruktar

Det som gjorde mig intresserad av boken från början är de första korta meningarna: Jag har en önskan. Den är oerhörd. Men jag vill att du ska lyssna till den. Jag vill att du ska ge mig det jag ber om. Jag kände mig ombedd att läsa boken. Mycket skickligt. När sista sidan var färdigläst ville jag gråta. Varje novell är emotionell. Rädsla. Längtan. Skräck. Lycka. Förväntan. Ilska. I en salig blandning dessutom. I vardagliga stunder då väldigt många människor underminerar sina kortvariga funderingar och känslor. I princip varje novell startar ett smärre uppror i mitt inre eftersom känslan jag oftast har i början sällan är densamma som jag känner i slutet. Alla ord borrar sig in i min själ och skakar om så att jag känner mig yr i huvudet. Förvirrad. Boken är en verklighetens bitchslap! Och jag tycker om den även fast den får mig att känna mig så otroligt maktlös. För maktlös är precis vad man är i livet. Vi kanske tror att vi har allt under kontroll, men faktum är att livet kan skaka om en när man minst anar det och det finns inget man kan göra åt saken.

Boken som helhet är en enda lång förvirrande känslostorm. För er som inte vet så är grand mal en form av epileptiskt anfall. Wikipedia bjuder på följande beskrivning: De börjar med att personen blir stel i hela kroppen. Anfallet är i sig inte skadligt men det finns risk för skador vid fallet. Efteråt är patienten ofta trött eller förvirrad. Ja, om det var på det här sättet som Boström Knausgård ville påverka läsaren så måste jag att hon har gjort ett relativt bra jobb. Stel i kroppen? Nja, inte krampade jag när jag läste boken, men ett par noveller in så förstod jag att jag aldrig kunde veta vad som skulle komma och kanske var det förväntningarna som gjorde att jag spände mig inför fortsättningen. Skador i fallet? Ja, kanske inte skador då, men i alla fall en beröring och kanske också en förändring i ens inre. Till det negativa eller postiva kan jag inte förutspå, det beror väl helt på individen som läser boken. Trött eller förvirrad? Check! Jag har kommit på mig själv flera gånger med att skaka häftigt på huvudet sedan jag lade ner boken. Som för att skaka allt på plats igen. 

Mina favoritnoveller i boken är Vitbjörn Kung Valemon, Osett landskap, Under tiden och Politiken. Av personliga själ naturligtvis. För nej, jag tror inte att alla kommer att bli berörda av boken som jag blev. Vissa kommer säkerligen inte att bli berörda alls eller ens förstå vad boken vill säga. Och det är okej, för boken är inte mainstream även om den sätter läsaren i många vardagliga situationer och sätter ord på väldigt vanliga känslor. Boken är väldigt speciell. För mig är det en positiv sak. För andra är det en negativ sak. 

Sist men inte minst: Omslaget. Galet snyggt!

Originaltitel: Grand mal

Ursprungsland: Sverige

Utgivningsår: 2011
Läst på: Svenska
Översättning: -

Antal sidor: 106 sidor
ISBN: 978-91-86629-17-5

Förlag: Modernista

Då har jag lärt mig något nytt idag också då

Det här visste jag inte. Att bland annat Kitty-böckerna som jag ägnade en del av min uppväxt till att läsa faktiskt inte är skrivna av en författare som heter Carolyn Keene utan att det namnet bara en pseudonym. År 1906 grundade Edward Stratemayer Stratemeyersyndikatet vilket bestod av en rad amerikanska författare som ägnade sig helt åt att skriva ungdomsböcker i långserier. Carolyn Keene är en av de pseudonymer som gruppen använde sig av.  

Den första boken om Kitty kom 1930 och av de trettio första böckerna som släpptes så var Mildred Wirt Benson författare till tjugotre av dem.

Tänka först, sedan prata?

Hört bland kollegorna:

- Vem var Jack the Ripper?

- Att inte veta vem Jack the Ripper var är ju ungefär som att inte veta vem Snorre Sturlasson är!

- Vet du vem Snorre Sturlasson var då?

- ................

Vet ni vem Snorre var? Om inte, så kan ni bli Wikipedia-smarta här. Läste lite av honom på gymnasiet och när jag läste litteraturvetenskap, men det var ju ett litet tag sedan nu.

Bastarden från Istanbul av Elif Shafak

Under hösten 2010 såg ett nytt intressant förlag dagens ljus och jag pratar om naturligtvis om 2244, som är en del av Bonnierförlagen. Deras fokus är helt riktat mot länder som Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Ryssland, Ukraina och Georgien och med ungefär 8-10 nya titlar om året så kommer de att locka oss svenskar med det allra bästa som ovanstående Svarta havsländer har att erbjuda.

2244s första bok är Elif Shafaks Bastarden från Istanbul. Shafak är född 1971 och är idag Turkiets mest säljande kvinnliga författare. Boken är översatt till tjugo språk och nu är det alltså Sveriges tur att få bli mesmeriserade (vet inte om det är ett ord på svenska, men det borde vara det om inte annat).

Bastarden från Istanbul handlar om 19-åriga Asya Kazancı, den yngsta av familjens kvinnor som alla bor under samma tak i Istanbul. De flesta av familjens män har dött i förtid och den enda som fortfarande är i livet är Asyas morbror som sedan tjugo år tillbaka bor i USA med sin amerikanska fru och hennes armenisk-amerikanska dotter Armanoush. Asya har vuxit upp utan att någonsin veta vem hennes pappa är och i sin jakt på en egen identitet är hon vild, fylld av åsikter som hon med styrka och mod framför och över allt annat tar hon sig genom livet med huvudet högt trots att skällsordet bastard härjar som ett svart moln kring henne. När Armanoush, som är jämngammal med Asya, kommer för att bo hos de turkiska kvinnorna, gör hon det mycket för att lära känna sig själv och sitt eget armeniska ursprung, men tiden där blir en sådan som vänder upp och ner på mycket i båda tonåringarnas liv.

Boken är inte bara en gripande familjeberättelse där varje karaktär är unik, färgsprakande och inte minst fängslande. Den är även en historiebok som åtminstone har lärt mig en hel del om turkarnas och armeniernas historia som jag inte hade en aning om innan. Mellan 1915 och 1923 i det som då kallades för Osmanska riket, idag Turkiet, pågick folkmord på bland annat armenier som dåtidens så kallade ungturkiska rörelse ansågs vara ansvariga för. Två miljoner armenier kan ha mördats under den här tiden och än idag är det här ämnet otroligt tabubelagt i Turkiet, då man inte vill förknippas med Osmanska rikets blodiga historia. Så sent som 2010 valde svenska riksdagen att erkänna folkmordet och att förnekandet från Turkiets sida har lett till ilska hos många nationer råder det inga tvivel om. Shafak ska ha många tummar upp för att hon väljer att skriva så naket och brutalt ärligt om något så känsligt och att hon i sitt sätt att skriva inte bara visar oss det som varit utan också ställer det i kontrast till dagens Turkiet. I samband med den här boken blev Shafak stämd med motiveringen att hon ska ha "kränkt den turkiska identiteten". Att förneka två miljoner armeniers mord är lika mycket vansinne för mig som att inte erkänna utrotningen av sex miljoner judar, men vad som är mest vansinnigt är att folkmord ens får utrymme att existera någonsin. Det gör mig så otroligt ledsen och illamående, men tyvärr så är ju inte världen rosa och fluffig som man kanske vill inbilla sig ibland. När två vilsna tonårstjejer från två olika delar av världen möts och tvingas stå på varsin sida om en osynlig barriär någon annan har byggt så ger Shafak dem en gemenskap och en kärlek sinsemellan som är så viktig att uppmärksamma i dagens samhälle. Vi kommer att fortsätta uppleva orättvisor, krig och folkmord även i vår tid och det är då som det är som viktigast att minnas att i grund och botten är vi alla människor med samma behov och önskningar och att samarbete är viktigt snarare än vi och dem.

Utöver Shafaks gripande berättelse är uppbyggnaden av boken väldigt intressant. Alla kapitel utom två bär namn efter en ingrediens som ingår i efterrätten ashure som det talas om i boken. De kapitel med andra namn är två väldigt viktiga kapitel i boken, som speglar legenden bakom efterrätten på ett väldigt träffsäkert sätt.

...I dagar i sträck satt de i arken och det fanns bara vatten så långt ögat nådde. Snart började de få ont om mat. De hade inte så att det räckte till att  laga en måltid. Då befallde Noa: 'Kom hit med det ni har.' Så djuren och människorna av olika trosriktningar, insekterna och fåglarna, ja, allihop kom med det lilla de hade kvar. De blandade ihop alla ingredienserna och därmed hade de lagat en stor gryta ashure.

Jag är glad att 2244 har valt att inrikta sig på en del av vår litterära värld som inte alltför ofta når oss. Jag vill ha mer litteratur av den här sorten, från alla delar av världen, inte bara den delen som ligger kring Svarta havet. Jag vet med säkerhet att jag kommer att följa 2244 och deras framfart med stort intresse.

Originaltitel: The Bastard of Istanbul

Ursprungsland: Turkiet

Utgivningsår: 2011

Läst på: Svenska

Översättning: Ing-Britt Björklund

Antal sidor: 384 sidor

ISBN: 978-91-8672-905-0

Förlag: 2244