Ja, det är ju inte utan att man blir en smula (läs:extremt) ödmjuk när man får äran att spendera en afton i Bonniers legendariska styrelserum. Det är som att få befinna sig i ett ytterst privat och väldigt litet museum över en betydande del av den svenska litteraturens historia. Att få höra den berättas av förläggaren Stephen Farran-Lee gör rummet så otroligt levande och som alltid när jag befinner mig så pass att jag bokstavligt talat kan röra vid historia så blir jag lite blöt i ögat. På väggarna hänger tavlor målade av ingen mindre än August Strindberg, där finns porträttbilder av flera generationers Bonnier och på ena väggen hänger en enormt stor tavla av Isaac Grünewald där han har målat självaste Karl Otto med söner under något som bara kan tolkas som en allvarlig stund i styrelserummet. I bakgrunden på tavlan hänger samma porträttbilder av äldre Bonniers som då fortfarande finns kvar där. Byster här och var i rummet, föreställande bland andra herr Strindberg. Gamla böcker. I korridorerna utanför rummet hänger konst av alla dess slag då Karl Otto Bonnier var en stor konstmecenat. Imramade bokomslag på väggarna. Kakelugnar av de mest spektakulära slag. Vad kan jag säga? Det är historia. Litteraturhistoria. Fantastiskt. Bilder kommer, men nu ska jag sova innan jag somnar ståendes. Eller ja, sittandes i alla fall.
Anna, jag är så glad att initiativet har tagits till dessa träffar, de sätter onekligen fart på ett litterärt hjärta. Tack!
Tack! Vi är så glada över hur Prosa & Marmelad har tagits emot av er (bok)bloggare och hur ni sporrar oss att tänka nytt.
SvaraRaderaMin egen tolkning och läsning av Stockholm rosé (och Repetitionen) lyfter verkligen genom att diskutera, och höra den diskuteras, med er och sätter en extra guldkant på min jobbvardag!
Vi ses nästa gång!
Anna